Så fick man då uppleva ytterligare ett bra framträdande av The Spotnicks

Så fick man då uppleva ytterligare ett mycket bra framträdande av The Spotnicks. Fredagkvällen den 8 november 2002 stegade 5 musikanter upp på scenen på RockGarden i Jönköping och körde så mycket det gick.

Det är nästan exakt 40 år sedan jag första gången hörde The Spotnicks men jag minns det som igår; en knastrig mottagning från Radio Luxemburg en kväll då man spelade Moonshot med ”The fabulous Spotnicks” och jag var fast från första stund…

Det har blivit åtskilliga upplevelser tillsammans med The Spotnicks under de följande 40 åren och jag kan villigt erkänna att det var mer drag efter orkestern under 60-talet. Det som under det decenniet var en slags idoldyrkan har med tiden utvecklats till en naturlig del av mitt vuxna liv, nästan som ett slags långvarigt äktenskap.
Jag har alltid minst en Spotnicks-CD laddad i bilen och jag har perioder då jag föredrar att lyssna till de gamla inspelningarna, men jag räknar absolut inte mig själv till nostalgifansen som bara kan tänka sig låtar som Last Date, Amapola och Hava Nagila. Snarare tvärtom...

I en intervju i lokalradion tidigare under dagen frågades det bara om den tidiga karriären, om rymddräkter och om framgångar utomlands – frågor och svar som vi har hört till leda genom åren.
Och vilka låtar spelades i anknytning till intervjun om inte… - jo, just det: Amapola och Last Date.

Nytt material går liksom inte hem i stugorna.
Det var likadant i slutet på 60-talet när man försökte ändra sin image... liksom på 70-talet… och på 80-talet… och på 90-talet...
Men nähäpp det går inte för sig. Amapola ska det vara.

Jag skulle gärna vilja höra en intervju eller läsa en artikel om The Spotnicks av idag! Inte ett ord om gamla hits, 60-tal och trådlösa gitarrer i Paris.

Jag vet att både Bo Winberg och Bob Lander mer än gärna skulle framföra annat låtmaterial idag, men det går inte för sig. Och några nya skivinspelningar är inte aktuella eftersom nytt material inte säljer.

Kvällens framförande denna kväll var i alla fall - som sagt och som vanligt - mycket bra och showen var uppdelad i två avdelningar om ca 45 minuter vardera.

Jag får fortfarande ståpäls av Sleepwalk, jag anser fortfarande att Midnight Special är en av de bästa vokala Spotnickslåtarna genom tiderna (i stark konkurrens av Cado Queen) och jag tycker alltjämt att Moonshot är en höjdare. Jag tycker om samtliga låtar som framfördes och har många otroliga minnen med de flesta av dem.

Men det är nog egentligen inte så mycket för musikupplevelsen i sig som jag står framför scenen denna och andra kvällar under senare år. Nej, det är själva totalupplevelsen och företeelsen som sådan som gör mig så fascinerad numera.

Tänk, att jag för 40 år sedan kunde träffa så rätt! Att det som The Spotnicks har spelat under alla dessa år har stämt så himla bra i mitt musiköra - jo, jag tycker faktiskt om den senaste CD’n och jag tycker faktiskt om LP’n ”In the groove” och jag tycker faktiskt om ”Never Trust Robots”. Ja, jag tycker faktiskt om det mesta av det mest udda som har producerats.

Tänk vad synd det är om alla andra som valde ett annat favoritband för 40 år sedan. Deras favoriter existerar inte längre och tänk vad kul de kunde ha haft om de hade valt annorlunda.

Tänk att The Spotnicks fortfarande lever! Och att de lever så j-a bra! Tack för att ni fortfarande finns!

Jag har sagt det tidigare och säger det igen; The Spotnicks då var bäst då – The Spotnicks nu är bäst nu.

Extra kul denna kväll var att Stephan Möller återigen fanns bakom trumsetet
– alla andra får ursäkta, men jag tycker att han trummar som man ska trumma i The Spotnicks –

- samt att basisten från tidigt 80-tal – Kenth Andersson – fanns med i sällskapet som satt och tjôtade på kvällen.